Jag hittade gamla anteckningar från gymnasiet där jag skrev om hur hemskt jag mådde och hur utfryst jag var. Och jag blev så ledsen. Jag förstår inte hur jag stod ut i med den klassen i tre år.
Stackars lilla 17-åringa Rita! Jag vill trösta henne och säga att allt kommer ordna sig. Jag vill säga att allt det trasiga i henne kommer att bli helt igen så småningom och att allt som hon har upplevt och gått igenom kommer att göra henne till en starkare människa.
Men det kan jag inte.
Rita är inte längre 17 år. Rita vet inte hur hon mår. Det enda Rita vet är att Rita 17 år skrev så jävla bra låtar! Hur går jag tillbaka till det?
Olycklig Rita = Grymma låtar?



